Ein Beitrag von Cecilia Falkman

Förra våren hade jag mycket tid att tänka på mitt kommande utbyte i Berlin. För det första funderade jag över om det ens skulle bli något utbyte. Liksom hela världen befann jag mig i ett vakuum. Varje dag bestod av dator och vandrande fram och tillbaka på Lunds kullerstensgator. Lika surrealistisk som tillvaron var, lika abstrakt syntes det att dessa gator skulle bytas mot tyska. För det andra undrade jag vilka som kunde tänkas studera skandinavistik. Älskar man Skandinavien då? Och varför i så fall? Vad skulle jag möta för slags människor? Jag skämtade med vänner om att jag skulle vara som ett enda stort blankpolerat äpple på mina lärares katedrar. En riktig svensk! Jag kommer att vara så speciell sa jag och vännerna skrattade. Nu känns skämtet pinsamt trots att det var ett skämt, för någonstans fanns nog ett korn sanning i den önskan att bli sedd. Vad jag sen insåg var att Nordeuropa-institutet (NI) ju är fullt av speciella, spännande och snälla människor. Det är en knutpunkt. Inte hade jag kunnat tro att jag skulle träffa Anna och Aleksandra, att Daví∂ skulle hjälpa mig så mycket efter en till synes omöjlig tidskrock i schemat och att Theresa skulle fråga om jag kunde skriva något för nyhetsbrevet. Första dagen på institutet möttes jag och de andra mastersstudenterna av ett ”Välkomna” på den vita tavlan och jag har också känt mig synnerligen välkommen.

Jag kan dock inte påstå att allt har varit enkelt. Det är mycket nytt att förhålla sig till och trots all hänsyn som jag möts av på NI har tyskan varit både ett praktiskt och ett mentalt hinder. Man blir någon annan på ett främmande språk och jag som alltid varit den som pratat mest i klassrummet och svingat mig fram mellan meningarna finner mig tiga. När grammatiken strular som mest känns det som min personlighet helt har amputerats, medan det i andra stunder bara är befriande att bemötas utifrån vad man säger och inte hur man säger det. Jag har därför också stor respekt för hur ni alla här hanterar de skandinaviska språken. Många svenskar skulle inte kunna röra sig lika bekvämt mellan norska, danska och svenska (för att inte tala om färöiska, finska och isländska). Den svårdefinierade tröskeln mellan att lära sig ett språk och att använda språk kan likväl utgöra hinder för själva pratande och om det för någon skulle vara användbart står jag alltid till förfogande med svenska bok- eller filmtips, eller en svensk fika kanske. Det är bara att säga ”hej” och fråga.

Som inspiration till den här texten har jag läst andra NI-studenters beskrivningar av utbyten. Pandemin har självklart präglat folks upplevelser och trots den osäkerhet som fortfarande råder vill jag uppmuntra alla som är sugna och har möjligheten att ta det upptäckande steget bort från den bekanta miljön. En avgörande inspiratör för egen del har varit min vän Zhu som jag träffade i Lund. För närvarande doktorerar han i Asian Studies i Finland. En dag frågade jag honom vad han gjorde just i Lund, det verkade mer logiskt för mig att ett sådant ämne bättre kunde studeras i Kina där han kom ifrån. Svaret var att Asian Studies knappt fanns i Kina och att han från Sverige kunde få ett annat slags utifrånperspektiv. Det senare slog rot i mig. Här är jag också nu i mitt sökande efter det diffusa utifrånperspektivet. Jag har klivit av den sten jag har stått på för att kunna vända på den. Den där önskan att bli sedd kanske kan sägas ha utmynnat i ett synande, men då av den myllan som jag har sprungit ur. Jag har definitivt också redan fått många nya tankar och idéer, men fortfarande finns det en fråga som jag inte kan besvara. Vilka studerar egentligen skandinaviska studier?

Frågan tangerar det metatänk som finns inbäddat i min egen studiebakgrund, och även en kärna i utbytet som koncept. Att uppleva och lära sig om det nya och det andra innebär att man också lär sig om sig själv. I min läsning av andra utbytesberättelser framträder det som en gemensam faktor. Förutom att ge ökad självinsikt och nya upplevelser kan resan bli till ett välbehövligt kliv bort från gamla vanor, den kan till och med utgöra en paus. Ibland har jag nämligen känslan av att studier förlorar något i sin framåtriktning. Efter den tentan, den terminen, den uppsatsen, den examen ska något hända – där framme. Men man måste också göra rum för fördjupandet av den nya kunskapen och jag är generellt en stor påhejare av att gräva och borra där man står. Vad är precis här och varför? För att kunna blicka ner i sitt sökande kan man likväl behöva röra på sig, man kanske behöver vara i Berlin, på ett Nordeuropainstitut, eller i Lund, i vardagen eller utanför vardagen, utomlands eller i sitt gamla barnrum för att nå det där nödvändiga perspektivet. Varifrån ser du bäst var och varför du är där du är? Jag syftar på ett var och varför som inte är ifrågasättande utan nyfiket.

Jag vet varför jag är här på NI, vet du det?