Ein Beitrag von Amely Blum

Folk brukar säga: ”Tänk inte för mycket, bara sätt i gång.” … Men slutar man nånsin att tänka? Jag sitter – jag tänker; jag går – jag tänker; jag ligger – jag tänker. På dig. Jag är alltid rädd för att göra misstag men med dig var det aldrig så. Varje gång jag sitter vid havet nära mitt hus tänker jag på dig. Hur vi möttes i april och du var här och jag var här och vi bara satt och pratade och levde och det kändes som om det aldrig skulle ta slut – fint. Havet med vågor som kommer och går som känslor och tankar. Jag vet inte var du kom ifrån, men det kändes som om du alltid har varit här. Jag minns faktiskt inte tiden innan. Tankar kommer och går. Det är ett stafettlopp i mitt huvud. Hur du berättade om din favoritbok som du läst sju gånger, om dina föräldrar som inte ser dig som du är, om din skoltid som sårade dig för livet, om vänskaper som började och tog slut, om husdjur du älskade … att du inte finns längre, att du är borta. Jag vet vem du är. Utan och innan. Och jag tror att du vet bättre än jag vem jag är – visste. Sorgen stannar kvar. Minnena stannar kvar. Och jag slutar aldrig att tänka. Jag sitter vid havet och orkar inte börja om igen.

Snart blir det kväll och runt omkring mig inträder tystnaden sakta. I mig är det tvärtom, högre och högre – mina tankar skriker. Allting snurrar när jag är ensam – och jag blir ensammare och ensammare för varje dag. Jag känner mig som om jag fjärmar mig mer och mer från verklig-heten. Mina tankar övermannar mig. Min värld började splittras i slutet av september när du slutade vara här – slutade att vara en del av min verklighet. Att leva känns så konstigt för jag kan inte koncentrera mig på det som stannat kvar, jag är fången i det förflutna och det känns som om jag aldrig kan sluta vara instängd.

Ibland ser jag mig omkring och skymtar en siluett när jag promenerar genom gatorna för att släppa känslan av att tappa all förbindelse med nutiden. Den siluetten förföljer mig – en bekant gestalt, inte det minsta skrämmande, utan på ett konstigt sätt även lugnande, bevakar mig medan jag drunknar i min sorg. Är det du? Eller har jag slutgiltigt förlorat resten av det vett jag hade kvar efter att allting gått åt skogen? Fly! Jag börjar springa, bryr mig inte om åt vilket håll eller att andra människor ser min gråt och förtvivlan – struntar i det, struntar i allt, det finns ingenting kvar. Men medan jag springer längre och längre upptäcker jag att jag inte har nåt mål alls. Det känns som om jag är i rymden utan dräkt och livlina – min existens svävar utan förankringar. Bara jag … och siluetten. Bara jag och minnena som helt och hållet påverkar min förnimmelse.

När jag vaknar är allt tyst … i alla fall i en millisekund. Det är bättre nu men värre än nånsin tidigare under mitt liv. Sen börjar jag fundera – tyst, tystare, tystnad: Finns det verkligen nån tid när allt är tyst – inget ljud, bara stillhet? Inne i mig själv finns den aldrig, det var bättre förr men ändå fanns det alltid nånting – tankar som var höga, som påverkade mina sinnen. Och frågan är ju: Är jag ensam om det eller är det bara nånting vi tror på men som inte finns i verkligheten. Nånting människor har hittat på, en myt som vi söker under vårt liv, en inbillning, en lögn.

Jag sitter vid havet och tänker på dig. Det var ett tag sen du lämnade mig. Mina tankar har blivit tystare men aldrig helt tysta. Jag saknar dig med varje fiber av min kropp. Du är borta. Och jag stannar kvar. Kvar utan dig. Jag fattar nu att jag inte kan gömma mig längre. Jag fattar att jag måste gå vidare utan dig – måste försöka i alla fall. Annars drunknar jag. Det känns bättre nu, även om allt är kvar: Tankarna och minnena av det förflutna … siluetten. Men att andas blir lättare och havet har blivit lugnare. Vågorna kommer då och då, men de har förlorat sin styrka.

Jag sitter vid havet och tänker på dig – och jag ska aldrig sluta.